Inte alltid som man tänkt

Idag hade jag tänkt att gå här o greja. Men så ringde
telefonen i går kväll...kan du va barnvakt.
Så där va jag 4 timmar. Det va så roligt.
Sen kom jag hem, gjorde middag. Sen har jag ställt fram
alla ljusstakar...o kors i taket, inte en enda va det fel på.
Jag hade köpt lampor nu, för jag vet att det är alltid fel på nån.
Men så ikke nu.Men nu är det framme. SKa göra klart allt imorgon.
Fast jag har precis druckit glögg nu. Det liksom hör till den kvällen
då allt är framme.
Idag har solen lyst.
Jag har inte haft lika ont idag. Men jag är så in i Norden trött
på detta nu. Det är inget liv. Sen Maggan tänker jag på dej, hur
du har det..då skäms jag.Du har det mycket värre. Tro inte nu att
jag är ute efter att jämföra. Jag tänker bara på att du sitter inne i huset
o har svårt o komma ut. Jag tänker på dej biggan som haft en svår tid med.
Sen tänker jag på min pappa.
Han hade en svår diabetes. Ena benet amputerades med narkos , han hörde sågen o allt. Andra benet då hade dom fått en narkos som hjärtat tålde. Synen va borta. Känse i fingrarna likaså. Urinröret opererades på magen utan bedövning. Han hade 2 el 3 insulinsprutor var dag. Han hade upp till 6 st morfinsprutor om dagen, innan dess va det ketogan. Ändå så sa han..det finns dom som har det värre. Han dog av en hjärtinfarkt den 14 januari 1985, endast 58 år gammal. Så kan sjukdom bryta ner en människa. Min far va en stor stakr fiskare. Rask i arbetet. Inte rädd för att ta i. Så mot slutet orka han knappt prata. Tänk va sjukdom gör folk illa.